En dyster dag
Det har varit en dyster dag idag.
Flizan har lämnat oss.
Min trogna följeslagare och kelgris i snart 13 år har lämnat mig.
Hon lämnar ett stort hålrum i mitt hjärta.
Det har gått några timmar sedan hon somnade in, och jag kan inte förstå att det är sant.
Jag går fortfarande omedvetet och letar efter henne när jag byter rum eller kommer in i huset. Men slås sedan av tanken att hon aldrig kommer att stå innanför dörren och vifta på svansen och vara glad över att se mig igen. Hon kommer aldrig att ligga nedanför min säng och sova när jag vaknar igen. Hon kommer aldrig att ligga vid tv:n och mysa med mig igen. Hon kommer hellre aldrig att lysa upp sådär som hon gör när hon får veta att hon ska få åka bil. Och inte heller bli glad när hon får jaga katter eller leta efter mat i packeriet. Det kommer ingen Flizan när man visslar. Det kommer ingen Flizan när man ska ut på en promenad och håller i kopplet. Den sista promenaden med Flizan är redan gången.
Varför gör det så ont? Det gör ont i mig när jag tänker på att du lämnat oss. Jag saknar dig så.
Min lilla Flizan, min Flize-gris. Var är du? Kom hem! Kom och gosa med mig! Puffa mig på armen för att visa att du vill bli mera klappad som du gör. Jag lovar att klappa så mycket du vill om du bara kommer tillbaka! Åh min Flizan. Jag saknar dig!
Men jag vet att du hade ont din sista dagar i livet. Jag vet att det var bra det som hände. Men jag har svårt och acceptera det. Golvet i mitt rum kommer vara så tomt nu. Vem ska ligga där imorgon när jag vaknar? Ingen Flizan. Och din matskål är borta. Det är så tomt utan dig. Älskar dig gumman! Och jag lovar att vi ses igen!
Jag hoppas innerligt att du kommer få ett bra liv på dom eviga jaktmarkerna!
Vila i frid min vän
Flizan har lämnat oss.
Min trogna följeslagare och kelgris i snart 13 år har lämnat mig.
Hon lämnar ett stort hålrum i mitt hjärta.
Det har gått några timmar sedan hon somnade in, och jag kan inte förstå att det är sant.
Jag går fortfarande omedvetet och letar efter henne när jag byter rum eller kommer in i huset. Men slås sedan av tanken att hon aldrig kommer att stå innanför dörren och vifta på svansen och vara glad över att se mig igen. Hon kommer aldrig att ligga nedanför min säng och sova när jag vaknar igen. Hon kommer aldrig att ligga vid tv:n och mysa med mig igen. Hon kommer hellre aldrig att lysa upp sådär som hon gör när hon får veta att hon ska få åka bil. Och inte heller bli glad när hon får jaga katter eller leta efter mat i packeriet. Det kommer ingen Flizan när man visslar. Det kommer ingen Flizan när man ska ut på en promenad och håller i kopplet. Den sista promenaden med Flizan är redan gången.
Varför gör det så ont? Det gör ont i mig när jag tänker på att du lämnat oss. Jag saknar dig så.
Min lilla Flizan, min Flize-gris. Var är du? Kom hem! Kom och gosa med mig! Puffa mig på armen för att visa att du vill bli mera klappad som du gör. Jag lovar att klappa så mycket du vill om du bara kommer tillbaka! Åh min Flizan. Jag saknar dig!
Men jag vet att du hade ont din sista dagar i livet. Jag vet att det var bra det som hände. Men jag har svårt och acceptera det. Golvet i mitt rum kommer vara så tomt nu. Vem ska ligga där imorgon när jag vaknar? Ingen Flizan. Och din matskål är borta. Det är så tomt utan dig. Älskar dig gumman! Och jag lovar att vi ses igen!
Jag hoppas innerligt att du kommer få ett bra liv på dom eviga jaktmarkerna!
Vila i frid min vän
Kommentarer
Trackback